Etablerandets tid

Ur redogörelsen från styrelsen i Föreningen för värnlösa barns uppfostran kunde man läsa följande vid föreningens årsmöte i Stockholm den 17 juni år 1907:

”Det nu gångna året har varit av synnerligt stor betydelse för vår förening emedan vi under detsamma har mottagit vår första skyddsling. Den 9 november 1906 omhändertogs lilla Gerda fyra år gammal, vars fader dog, efterlämnande änka och sju barn i fattiga omständigheter. Hos N.N. i Stockholm har hon funnit ett gott hem. Ordentligt kontrakt är upprättat mellan barnets vårdare och Föreningen om barnets uppfostran och vård. För  närvarande vänta fyra barn på att genom föreningen finna hem. Ett av dessa reser inom några dagar till Gotland, där en gudfruktig lantbrukare lovat taga vård om det.”

Styrelsen var oerhört mån om att allt skulle gå rätt till och var mycket noga i valet av lämpliga hem. Inget barn fick placeras utan att man hade försäkrat sig om att man fick övervaka den vård barnet fick. Man nöjde sig inte med att bara skaffa ett hem utan ville försäkra sig om att det var ett GOTT hem. Men att skaffa sådana hem när det som mest behövdes visade sig ganska snart vara omöjligt och målet blev så småningom att få ett eget barnhem. I styrelsen hade man redan formulerat hur ett sådant hem skulle kunna fungera och vad man ville uppnå.

”Vi hava tänkt oss barnhemmet ordnat på så vis, att det mottager 10 à 12 barn som bilda en familj, men då flera kunna mottagas, bildas en ny grupp, på så vis undgås kasärnsystemet och känslan av hem bevaras.”

När föreningen startade sitt första barnhem var det fortfarande Fattigvårdsförordningen från 1871 som gällde. I den fastställdes att ”värnlösa barn” kunde intagas på fattighus. Den lagändring angående barns omhändertagande som kom på mitten av 20-talet var vagt skriven. I den talades det om barnhem men det fanns inga tvingande bestämmelser om vem som skulle ansvara för barnhemsverksamheten. Kommunerna hade oftast inga möjligheter att etablera barnhem utan pionjärinsatserna inom detta område gjordes i första hand av ideella och kristna organisationer, föreningar och samfund.

Den 1 Januari 1946 trädde den reviderade lagstiftningen inom viktiga delar av barnavården i kraft. Den berörde FVBU på så sätt att samtliga barnhem upptogs i planen för barnavårdens ordnande och därigenom enligt de nya bestämmelserna kunde få statsbidrag för driftskostnaden. Samtidigt fick hemmen betydligt högre krav på standard eftersom man ”endast stödde fullgoda hem”.
Enligt den nya lagen ålades landstinget inom det område där barnhemmet var beläget att ”i den mån erforderliga medel icke på annat sätt kan tillhandahållas att i sista hand svara för det underskott som kan uppkomma.”

Detta medförde en lättnad vad gällde FVBU:s  ekonomiska ansvar, nu var man inte längre ensam ekonomiskt ansvarig för verksamheten. Men det krävde också vissa förändringar. Så fick man t.ex inte längre ha kombinerade barnhemstyper. Nu fanns följande omsorgsformer:

Upptagningshem som var hem för placering av barn för kortare perioder i avvaktan på fosterhemsplacering eller adoption.

Specialhem vilket innebar att de barn man tog emot var i behov av mer tillsyn och vård  än vad vanliga barnhemsbarn var. Det var i allmänhet handikappade eller utvecklingsstörda barn men det kunde också vara s.k.”psykiskt störda” barn.

Hem för varaktig vård vilket var hem för boende under längre perioder.

I styrelsen märktes effekterna av lagförändringen genom att omsättningen av barn på barnhemmen ökade markant.
När barnhemmen startade var det vanligt att man fick följa ett barn genom hela dess uppväxt men efter barnavårdslagens  införande blev detta nu mycket ovanligt.
För styrelsen som med sin kristna människosyn hade målet att inte bara bidra till barnets fysiska överlevnad utan även tillföra barnet hjälp och vägledning på andra sätt var detta inte enbart en positiv utveckling.

Ur verksamhetsberättelsen år 1949
”I en tid då ideella och kristna värden sätts under debatt ha vi känt det som en kallelse att alltfort i samarbete med samhällets barnavård på kristen grund fortsätta den gärning i evangeliets anda som syftar till att taga hand om de små vilka utan förskyllan ställts utan ett gott hems trygga vård.”

Ur verksamhetsberättelsen 1960
”Allteftersom den sociala omvårdnaden anförtros åt specialister och yrkesfolk blir det enskilt kristligt sociala arbetet alltmer beskuret”

År 1974 kom ett antal statliga utredningar
SOU 1974:7 Ang barn och ungdomsvård. Den s.k. ”fosterhemsutredningen”
SOU 1874:39, 40 Socialvården – mål och medel
SOU 1974:42 Barn fritid – fritids verksamhet för 7-12 åringar.  Den s.k. ”barnstuguutredningen”

All den genomgripande omstruktureringen av barn och ungdomsvård påverkade FVBU:s möjligheter att göra en insats inom dess ramar. Detta ledde till att samtal kring FVBU:s framtidsplanering fick en framskjuten plats. Eftersom FVBU grundades när ingen socialvård fanns och samhället tagit allt större ansvar innebar det att FVBU stod  inför ett vägskäl – fanns det utrymme för en meningsfull insats i det svenska samhället. Samtidigt som man upplevde svårigheterna med att hitta denna meningsfulla uppgift var man angelägen om att få arbeta vidare och slå vakt om den kristna människosynen.

Allteftersom kommuner och landsting byggde ut sina egna verksamheter och samhällets sociala ansvarstagande växte, försvann behovet av ideella och privata insatser. FVBU:s barnhem fick läggas ned eller ombildas till andra verksamheter. I denna beskrivning av föreningens utveckling genom 100 år kan man se hur FVBU genom sin vilja att fortsätta arbetet bland ”värnlösa barn och ungdomar” sökt nya arbetsformer och samarbetspartners – allt för att fortsätta att bära fröet som Jesus sådde vidare. När det sista av FVBU:s barnhem lades ner kunde man konstatera att närmare 5000 barn vistats på barnhemmen under kortare eller längre perioder.