Omsorg om barnen

Föreningen för vård och fostran 100 år
Denna sammanställning över FVBU:s historia är gjord med hjälp av utdrag ur föreningens tidning, protokoll och jubileumsskrifter.

Omsorg om barnen – Det kristna arvet
När Jesus utropade ”Låt barnen komma till mig! Sen till att ingen föraktar någon av dessa mina små” sådde han ett frö som genom tiderna har burit rik skörd. Barnets värde lyftes fram och de små skulle varken få utsättas för kroppslig eller andlig nöd.

Jesu ord blev vägledande för de kristna i antiken och när de kristna började spridas i det romerska riket, mötte de ofta barn i nöd, övergivna av sina föräldrar och utstötta ur samhället. Kyrkofaders Tertullianus (200-talet) berättar om frivilliga gåvor eller fromhetens offer som de kristna bar fram för att användas för utblottade och föräldralösa gossar och flickor. Församlingens kvinnor och särskilt diakonnissorna tog personligen hand om dessa små. Redan i 1 Tim. 5:10 antyddes att bland goda gärningarna räknades främst att ha uppfostrat barn. Genom kyrkans försorg uppstod också  hittebarnshus, det första grundades av Biskop Datheus i Milano år 787.

Biskoparna hade till uppgift att se till att föräldralösa barn fick en god uppfostran. När klostren började att växa upp fick de ofta på sin lott att vårda övergivna barn, i detta sammanhang kan man nämna Johanniterorden, grundad på 1000 talet och Helgeandsorden som av Påven Innocentius III fick denna uppgift efter att han blivit upprörd av de ofta förekommande barnamorden som förekom vid denna tid. Kejsar Karl den Store förordnade att övergivna barn skulle lämnas till gamla, fromma kvinnor för uppfostran. Reformationen medförde att klostren upphörde och de försvann då som tillflyktsort för övergivna barn. I den reformerta kyrkan försökte man därför istället, främst i Holland, att ge vård och fostran åt föräldralösa barn i särskilda skolor, konviktskolor, eller i barnhem. Man arbetade också för att öppna privata hem för de hemlösa. Men fattigdom och krig försvårade omvårdnaden av de övergivna barnen som under 1600-talet blev allt fler.

Gustaf den II Adolf (trontid 1611-1718) insåg faran och olyckan i detta och gjorde för Sveriges del upp en plan som gick ut på att det i varje provins eller större stad skulle finnas ett barnhus. Detta blev tyvärr bara verklighet i Stockholm där ”Allmänna Barnhusinrättningen” öppnades. Epokgörande inom detta område var den tyske teologen och pedagogen August Hermann Francke (1663-1727) som 1698 köpte in ett tomtområde vid Halle och byggde ett hus som inrymde hem och skola för föräldralösa. Vid tiden för Franckes död gavs hem åt 100 pojkar och 34 flickor. Franckerska stiftelser bildades och drev barnhem på många platser och denna stiftelse har utgjort mönstret för många av de barnhem som det närmaste århundradet grundades i skilda länder.

I och med bröderna Charles & John Wesley (Metodistkyrkans grundare) inträdde ett nytt synsätt på vad kristen kärleksgärning kunde vara. Det i kombination med nya insikter i hur barn fungerar förde barnavårdsverksamheten framåt.

När Svenska Diakonisällskapet bildades var en av deras första uppgifter att inrätta barnhem. Ett flertal enskilda personer startade under 1800-talet barnhem och Frälsningsarmén har också starkt bidragit till att erbjuda barn en bättre tillvaro.

När Föreningens för Värnlösa Barns Uppfostran grundades var det bl.a dessa och andra institutioner som gav inspirationen och arbetsinnehåll. Samtidigt växte också andra typer av barnavårdsanstalter upp s.k. barnkrubbor där mindre barn vårdades del av dagen och skolhem för större barn, under tiden som mödrarna, i de flesta fall ensamstående, arbetade.

Stat och kommun tar allt större ansvar
Stat och kommun kom med tiden allt mer att engagera sig i att ta hand om övergivna och försummade barn.

År 1902 tillkom en lag om fosterbarnsvård – särskilt inriktad mot änglamakeri, när omhändertagna barn ”gjordes till änglar”.

År 1917 och 1920 kom en rad lagar om förhållandet mellan föräldrar och barn. Så skulle t.ex. för varje barn som föddes utom äktenskapet utses en barnavårdsman som skulle tillvarata barnets rätt.

År 1924 kom lagen om samhällets barnavård som kompletterade den nya fattiglagen. Den trädde i kraft i början av år 1926 och reglerade hur barnet – om det blivit föräldralöst, övergivet eller vanskött – skulle omhändertas och utackorderas i enskilda hem eller tas in på barnhem. Ansvaret för övergivna barn låg nu på samhället om ingen enskild var ansvarsskyldig.

År 1946 trädde den reviderade barnavårdslagen i kraft och det kom att påverka situationen på flera av föreningens barnhem men behovet av privata barnhem fortsatte – därför att kommunerna vid den här tiden inte hade tillräckligt med lämpliga barnhem.

År 1974 kom ett antal statliga utredningar som återigen påverkade FVBU:s verksamhet, fosterhemsutredningen och barnstuguutredningen för att nämna några. Integration av barn med speciella behov, möjligheten att starta föreningsdrivna daghem (1 jan 1985) och Läroplan för förskolan (Lpfö 98) har också påverkat föreningens verksamhet.